Underhållning

En del av historien

 

Jag ser det som igår när mina första steg mot skolan togs.

Har ett minne av att jag alltid vart små blyg till och från,
hemma var jag glad och lekfull.

Ibland försvann jag spårlöst i affären när min mor tog med
mig för att handla.

Kunde stänga av och vägra lyssna ibland men det var bara
trotts ansåg min mamma och pappa.

Vid 6 års ålder började jag i skolan det var egentligen ett
år för tidigt, men man hade inge större invändningar mot det.

Inte vad jag eller mina föräldrar uppfattade det som, inte
förens ett år hade gått.

Jag vet egentligen inte vad som hände dom första åren av
skolan, vad som gick snett?

Men första året började barnen att reta mig och slå på mig,
jag var chockad något sådant hade jag aldrig utsatts för.

Jag hade en syster och vi var som bästa vänner redan som
små, mestadels tjafsade vi och stängde ut varandra, men vi slogs aldrig!

Min syster gick femte klass när jag började ettan, det
kändes ändå bra tyckte jag.

Hon hade kännedom om skolan och enligt hennes erfarenheter
var den skrämmande, inte kanske smart att säga det till mig.

Och jag har alltid vart smått försiktig när det gäller
bekantskap, inte för att någon gjort mig sådan.

För jag var ganska blyg tjej, det var mest hemma som jag
sprang och lekte för fullt.

Dom här barnen jag gick med i skolan var väldigt skrämmande
tyckte jag, minns att dom hade lätt för att bli arga och slåss, intresserade av
mig såklart eftersom jag var väldigt blyg första året.

Omgav mig med endast en bästa kompis även hon vart mobbad
och sedan var det min syster jag umgicks med.

Men det verkade som en del gjorde allt för att få en chans
att retas och slå mig.

Jag minns en att dom kunde säga hotfulla ord redan vid 6 års
ålder som jag aldrig sagt till någon.

Att jag var ful och hade små ögon, dom sa att jag var
konstig och hade lortiga kläder.

En del spottade efter mig dom kunde hoppa på mig och ge mig
knytnäveslag, mestadels var det pojkar som gjorde så.

Men tjejerna använde det mera psykiska sättet att trycka ned
mig på medan pojkar var mera handgripliga.

Vi som var ettor gick tillsammans med mellanstadiet och
aldrig hade lärarna tänkt på att det kanske var en dum ide.

Det här var på 80-talet då hade dom väll knappt förmågan att
förstå vad mobbing var när man tänker efter.

Jag sitter där ensam och liten på en skolbänk, när en pojke
kommer fram som såg hemskt elak ut.

Min bästa kompis låg på sjukhuset och jag saknade henne så,
då hon var den ända och min syster syntes inte till.

Den här pojken såg på mig och sa gud vad ful du är, han stod
bara några meter från mig.

Vi vart vakade av s, k, a rastvakter men som aldrig syntes
till, för dom satt i personalrummet och tittade ut genom fönstren!

Jag skakade inombords för han såg verkligen inte snäll ut,
försökte att inte visa mitt inre.

Han spottade på mig där han stod och sedan skratta han och
sprang, detta var första mötet med denna fruktansvärda mardröm.

Dessa händelser skulle eskalera då mina föräldrar var på
jobbet och lärare som satt inne om rasterna.

Jag hade min mormor med mig en gång för att det kändes
tryggt, detta var bara början av skolan.

Och hon stod och prata med en av mina lärare som då
uppenbarade säg, den här pojken kom springandes bakom.

Mellan benen på min mormor gav han mig en välriktad spark på
knäet, jag höll på att vika mig av smärta.

Min mormor försökte dra tag i han men hann inte så långt,
han verkade inte lyssna på någon alls!

Den dagen fick jag sluta tidigt som plåster på såren, det
var ingen som pratade med han, utan dom bara skickade hem mig, min syster fick
reda på vad som hänt och var ledsen.

Mina föräldrar var väldigt upprörda då dom fick ett samtal
per telefon om dagen.

Min far försökte med sin gamla taktik att lära mig vara
rakryggad och slå tillbaks, medan mamma ängsligt tittade på min far och sa men
inte kan du lära henne slåss!

Argumenten var jobbiga att höra då jag var ensam om själva
händelsen min mormor följde aldrig med till skolan mer.

Man var ganska ensam kan jag tala om, kändes fruktansvärt
utelämnande och otryggt.

Den här ungen var min mardröm vart han en såg mig i flera
års tid lyckades han alltid hitta mig, och alltid skulle han slåss.

Jag var inte mycket för att slåss det var inget jag lärt mig
hemifrån eller på skolan, jag förstod inte vad jag skulle göra.

Givetvis såg flera dom här händelserna, jag märkte att flera
vänner till den här pojken höll sig på hans sida, dom vek aldrig av antagligen
med rädsla för vad som kunde hända.

Men det var jobbigt när fler kom och skulle hoppa på mig
bara för att han gjorde det, inte nog med dom sårande orden från hans mun utan
även deras.

Jag hade barn mellan 6-12 års ålder som sparkades och
spottade på mig hela små skolan.

Tjejerna stod bara och såg på och ibland gav dom ifrån sig
ett hånfullt skratt, jag hoppades alltid att dom skulle få detsamma tillbaks!

Punkten av allt var när jag en dag stod ensamen i
omklädningsrummet, vi skulle medverka i gymnastiken och alla tjejerna hann före
mig.

Innan jag visste ordet av hade dom sprungit ut till
sporthallen och låtigt dörren stå vidöppen.

Det här var nog en av dom värsta minnena jag har av små
skolan och argumenten där efter.

Förbi omklädningsrummet såg jag en mörkhårig pojke skymta
förbi, jag hade mina aningar men var inte helt säker.

Chockad av att stå där solo i bara handduken nästan fullt
ombytt vände pojken om, vilket var den jag alltid försökte undvika.

Han såg på mig hans ögon var kolsvarta han hatade mig
verkligen, han stegade in och gick rakt mot mig, stel av skräck vågade jag
varken ropa på någon eller säga något till honom.

Han slet av mig handduken och tvingade mig att klä av mig
helt, ingen kom för att se varför jag dröjde verkade inte som dom saknade något
av barnen.

Han virade runt handduken till en hård knut sen gav han mig
rapp efter rapp, varje slag kändes som ett hugg och det brändes över hela
kroppen, han nöjde sig aldrig förens han fick mig att gråta.

Efteråt spottade han på mig slängde handduken framför mig och
sprang ut, ensamen satt jag där när en lärare uppenbarade sig komma.

Min klassföreståndare av alla såg men hon höjde bara på en
ögonbrynet och sa hade du inte tänkt vara med på gymnastiken idag, jag hatade
henne så mycket.

Vet inte någon lärare som givit mig så mycket skit fast jag
vart offret under skoltiden.

Mina föräldrar fick reda på det här och dom skällde och satt
på möten, mest mamma för pappa drog sig tydligt för att snacka med lärarna.

Han hade något slags agg mot lärare han också? Men nu gällde
det ju mig och inte han.

Jag satt med min mor på första mötet och fick höra att jag
anpassade mig väldigt långsamt.

Enligt lärarna hade jag vart onormalt blyg och
tillbakadragen från start, är det en anledning att ge andra barn ursäkter för
att mobba?!!

Jag kände mig orättvist behandlad min mor såg bedrövad ut,
hon fattade inte vad dom menade.

Hon medgav att jag kunde vara blyg och lite aktsam men inget
onormalt tyckte hon.

Lärarna såg på mig och min mamma sedan sa dom din dotter
behöver kanske extra hjälp?

Jag tittade på min mor utan att förstå så mycket vad som
höll på att ske, mamma frågade vad för slags hjälp.

Att komma igång kanske behövde jag gå om ett år i alla fall,
kanske var jag för liten att börja i skolan vid 6 års ålder?

Det gick ungefär en vecka och samtidigt kom min bästa kompis
tillbaks, min syster skulle börja sjuan och jag fasade för det.

Då kom en vithårig kvinna in i mitt liv, hon var sådan
barnpedagog med psykologi kunskaper.

Jag tittade på henne och hon såg ut att vara en trevlig och
smart person, hon satt sig mitt emot mig och sa -: Hej Carina jag heter Astrid
och ska prata lite med dig fram över, jag ska hjälpa dig för ditt eget bästa
och dina föräldrars.

Hade ingen aning om vad hon pratade om men hon verkade
snäll, jag lyssnade väl.

Efter det här vart jag plötsligt skickad till något som
heter PBU då var jag sju år, såg massvis av läkare omkring.

Dom log fånigt och pratade med mig som om dom kände mig, jag
kom in i ett rum och såg en sandlåda byggd med av leksaker?

Min mor satt utanför, och verkade bara nyfiken på vad det
hela handlade om ja och kanske en aning förvånad samtidigt.

Där inne fick jag bygga min egna värld med diverse leksaker,
samtidigt skrev en kvinnlig läkare ned allt jag sa.

Efter en timme fick jag gå hem och detta höll på 3 år från
och till, varje år jag kom tillbaks till skolan hade det kommit nya elever,
medan det alltid fanns några gamla skräck scener kvar.

Jag hatade det där för barnen märkte att jag försvann, det
gjorde knappast saken bättre.

Och jag engagerades mindre i skolan dåtid medan glömde jag
nästan allt jag lärt mig, och fick börja om hela tiden.

Grupperna jag gick var alltid varierande med pojkar och
flickor men min bästa kompis fanns alltid kvar där när jag kom tillbaks, det
gjorde mig väldigt glad.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Advertisements
Underhållning

Kamelionten inom mig

Jag tycker om mig själv

Alla har dåliga dagar i livet

Mitt solsken syns genom molnen

Jag har alltid vart sådan som du ser

 

Jag tycker om mitt yttre

Men jag gillar inte att skryta

Hjärtat betyder mera en det yttre

Därför jag har många beundrare kvar

 

Jag talar fritt från hjärtat

Säger min sak när jag känner för det

Men alltid sanningen får du höra

Jag vänder aldrig andra kinden till.

 

Man kan förlora på sånt sätt

Men jag är inte rädd för det

För jag vet att ensam är jag aldrig

Men min kärlek ger jag få

Därför den är helig för mig

Uncategorized

Dikt

Ledstjärnan min

Jag ler och saknar

Men snart är du här

Dina djupt blåa

Och mina gröna

 

Ditt blonda och söta

Du skrattar och leker

Jag ser dig här och nu

Ingen kan ändra det

 

Ni förstår säkert

Men det gör mig inget

Jag ler och saknar

Men jag vet att du kommer

Uncategorized

Lame day:/

Nu har jag inte vart aktiv på ett tag, men man behöver inte skriva B-logg varje dag.

Jag skriver händelserika saker som jag är intresserad av, eller som är aktuellt även allmänt

En dag som denna har vi varmt här i Skellefteå, och till helgen ska vi fira älsklings födelsedag.

Hela 30 år fyller han den 3 augusti det är före mig skönt på ett sätt haha… nu var jag kanske lite elak men jag har drygt fem månader kvarJ

Jag har vart både uppe och nere här, borde vara glad och allt sånt men det är inte jämt så lätt.

Man diskuterar ibland känsliga saker som bör tas upp, alla fall om man ska leva ihop.

Folk kan tycka det är meningslöst att vi fortsätter om vi bråkar redan i början, behövligt kanske?

Båda två är känslosamma på sitt sätt och envisa där med behövs det diskuteras allt mellan himmel och jord, vi är inte två tonåringar längre.

Som är ute efter lite spänning utan det är realistiskt och verkligt förhållande för båda två, och eftersom båda är känslosamma men visar det på olika sätt, kan vara jobbigt ibland… speciellt som båda delar med oss av allt i livet.

För mig är det en självklar het att tala om viktiga faktorer i livet med min partner, vad älskling värderar viktigt vet bara han själv.

Men ärlighet och att tala om känslor var det gäller stånd punkt i förhållande måste vi båda kunna hantera annars kan man där emot lägga ned.

Vilket vi båda är lika bra och dåliga på, som jag sa tidigare vi båda är fruktansvärt envisa.

Och sådant kan också kosta lika mycket smärta som njutelse.

Jag har ju mitt sätt att tänka och se på saker, inte alltid jag har de bästa förutsättningarna men visst är nog mjukare till sättet att bemöta människor med eller utan problem.

Älskling kan vara av hårdare varianten det vet han redan om själv, plus att han vet att jag skriver B-loggen. Han älskar det väll inte men han anser det vara nödvändigt för mitt psyke och välmående ibland att skriva av migJ

Stämmer rätt det är inte bara han som sagt det utan även flera.

Försöker sjunka in i böckers verklighet i stället för att somna vid data, det går bra bara jag tar lite åt gången.

Det är småtextat men det går och är det spänning och bra story så funkar det på migJ

Jag läser mestadels verklighetsbaserade böcker som den om Bur pojken den har även systern min läst.

Samma författare har skrivit Min unge andras ungar och hon skriver otroligt bra också.

Är psykolog kunde förstås om inte annat, men hon har lyckats hos mig även att hennes böcker kan vara tunga för vissa människor.

Det handlar inte direkt om ett lyckligt slut jämt, men visst behöver man läsa sådant också.

Lite av varje är bra som i ett förhållande ungefär, den där fucking vågskålen är väldigt svårt att hitta ibland!

 

 

 

Underhållning

Dikt

Spräckta glasrutor

Sönder trasade kläder

Regnet öser ned

Söker värmen men får kallhet

Försöker komma in men du tvingas ut

Paniken att inte förstå varför det är så

 

Varför ser man dom bilderna

Finns fler lika minnen kvar

Kanske det och dom bränner hårt

Fula ord och hårda blickar bränner

Saker som faller över huvudet

Rädslan sitter kvar sen förut

 

Medan andra inget ser runt om

Medan ens kärlek går vidare i blindo

Kärlek har en tendens att binda runt

Och det har den gjort för min del

Tror inte att jag ens vill byta

Underhållning

Constant confuession

I can`t
hold it inside more

I can feel
something is wrong

Newlie
inlove and the spark is gone

Where did I
go wrong

Where did
you stop seeing me

Have you
ever seen all of me

This is
what you get from me

 

I can`t do
more then the best

I can`t
force myself to anything

I think you
tought I was the dream

The dream
whitout problems

Sorry to
say but it aint that way

Our
intimisi is bad and I crying

 

You seem to
be confuesd self

Maybe
because you can`t live

Live as you
wish as long you knowen

But I love
you for you

But that`s
not enough

If the
spark is gone it`s gone

Uncategorized

Bekännelser

Jag kan inte låtsas längre, att jag inte bara har tre olika
sorters problem att ta hänsyn till.

Att alltid hamna fel, eller hamna med fel folk av fel eller
misstänkt rätt känsla.

Ska tala om sanningen för den är svår att tala med någon om.

Uppenbarligen eftersom ingen lyssnar utan kör sitt, jag har
försökt tala om detta så länge.

Förutom att jag redan är komplicerad person med multipla
disorders så kommer också läggning och sexuella relationer in.

Många säger att inte sex har så stor betydelse en del säger
att det visst har stor betydelse.

Jag tror att båda sakerna kan stämma lika mycket, sexuell
njutelse samspelt med varandra som kärlek och närhet.

Men förutom att jag alltid dragits till båda kön så har jag
också levt med svårigheten att finna lämplig partner att bygga ett liv med.

Och vissa känner jag kanske inte förtroende för att tala om
det med, en del säger jag det till när det känns rätt.

Av de partners jag träffat har vi alltid haft något gemensamt,
men jag förvirrar alltid bort mig, för jag vill ha lika mycket närhet som bra
sexuell relation med min partner.

Märker jag att det sviktar väldigt mycket börjar jag
automatiskt få denna panik känslor av att inte vara nog.

Jag har aldrig direkt stått inför ett faktum att inte kunna
tillfredställa en partner rätt, och endera har de ljugit bara för att vara
snälla och få mig att stanna, eller så har det vart sanning.

Det jag önskar mig finns aldrig helt och hållet tyvärr, det
är alltid något komplicerat i allt.

Ändå älskar jag min partner gränslöst för vad hon eller han
är, men det verkar inte väga så mycket, för när det ena är bra måste det andra
svikta delvis sexlivet tydligt.

Och att inte säga något förens flera år eller månader gått
är inte rättvist mot vare säg mig eller säg själv, och det är vad som gör min
oro för allt möjligt har man kommunikation problem ökar panikångesten.

Som sagt inget växer till en eldsvåda på en gång, det
började någon stans.

Mitt fel är att jag försöker vara så korrekt med vad jag
söker och vill som möjligt, min dröm är att vara med en som älskar mig för den
jag är, även jag ska kunna ge det tillbaks vilket jag gör alla gånger.

Men när jag märker att inte den ena är nöjd då drar jag mig
undan mer, och jag står helt ensam och i natt kan jag inte sova.

Skulle ha fått en sömntablett den syntes inte till alls, och
så kom denna diskussion upp som jag var tvungen att ta upp därför jag märker
skillnad i en relation.

Det är så jävla svårt att dra fram sånt här och det är
alltid jag som är den näste att göra det.

För att få det ur luften men tala med någon som har svårt
för detta ämne själv blir inte lätt.

Så vem fan ska jag prata med alla vet vad jag lider av för
sjukdomar där mellan har jag en personlig het som är go och kärleksfull samt
ärlig, men på grund av alla bränder har jag blivit mycket sårad genom åren.

Så vi satt här med besök till älskling halva kvällen in på
natten, jag vart mer och mer hängiven att prata med han, men eftersom alla
tillfällen blir fel enligt han oftast så vem fan ska jag vända mig till.

Om min älskling inte klarar av att bemöta mina känslor utan
att undvika det, fast han mer en gärna vill prata och förklara, men vi gör det
på så olika sätt att det blir kollision, sen kommer natten och då somnar min
älskade så jag sitter så här ofta.

Jag håller på att bli tokig för att det har känts i hjärtat
att något är det som varken jag eller han vågar tala om så tätt inpå varandra,
och ju längre vi väntar med det här desto värre blir det.

Jag vet att han älskar mig för jag har samma känslor
tillbaks, men som sagt både känslolivet och det sexuella måste klaffa annars
rinner det i sanden så är dagens samhälle oftast.